Med guide i La Grave - Erika känner sig nöjd med sele

Efter att ha passerat genom La Grave på väg mot andra orter under några år nu så var det äntligen dags att göra slag i saken: vi bestämde redan hemma att vi skulle åka med en guide från Skier’s Lodge på torsdagen!

Mitt i veckan pekade prognosen på fortsatt tunga flingor både onsdag och torsdag, varpå vi lyckades göra en snabb ombokning till fredag. Både av rädsla för att passet skulle vara stängt efter det pågående snöfallet, kombinerat med en ovilja att lämna Tabuc-skogen. Turen, som varit med oss hela veckan, svek inte och fredagmorgonens busstur bjöd på soluppgång över alptoppar med löfte om en strålande dag.

På Skier’s Lodge möttes vi av vår guide Rasmus Krogerus som bjöd på kaffe och delade ut selar. Erika var ytterst tveksam till det här med sele, men ville ju gärna bli upplockad om hon skulle råka hamna i en glaciärspricka så den krängde hon på med ett knappt hörbart mutter. Med nyputsade finvädersgoggles, breda skidor på axeln och en skavande sele i grenen pjäxklampade vi efter Rasmus till ortens enda lift. Där utbytte han några obegripbara franska fraser med en grovhuggen guidekollega. Vi förstår dock kroppspråkets universala dialekt och hans måttande med händerna indikerade en hel del fraiche neige på berget. Leende och förväntansfulla klämde vi in oss i den märkliga orangetonade liften från 1977 som med ett byte tar oss till foten av Giroseglaciären. Rasmus börjar med det han kallar för uppvärmningsåk. Det visar sig vara på 1400 fallhöjdsmeter och gav en fin försmak av vad La Grave hade att bjuda på!

För att komma till knappliften uppe på glaciären var det tolkning efter en pistmaskin som gällde, skönt för gamla ben som nästan glömt hur man hajkar. Från toppen på 3600 meter väntade ett åk som inleddes med mjuk snö över glaciären, via en brant ränna ned till mellanstationen på 1800 meter. Här någonstans började Kristin och Erika fråga när det var dags för lunch… Det visade sig att Rasmus tyckte att det först var läge för The Swedish Entrance - alltså ytterligare en brant ränna med bökigt insteg. Kristian och Christian blev överlyckliga när han pekade ut Jesper Rönnbäcks legendariska drop från 1997, som Wille Lindberg repeterade 2011! När lunchen äntligen intogs visade den sig ha varit värd att vänta på: smarrig pizza, korv och pommes på topprestaurangen med en utsikt värd en Michelinstjärna.

Ett glidaråk på glaciären fick bli dessert och sen visade det sig att Rasmus tyckte vi var mogna för ett åk från 3600 meter, över glaciären, via en ränna och så hela vägen ned till dalen 2200 meter längre ner. Selen visade sig ha andra användningsområden än räddning ur glaciärsprickor då det skulle firas 35 meter för att ens komma in i rännan. Vid det laget hade Rasmus oss alla i ett fast och tryggt grepp så till och med Erika fogade sig snällt. Utsikten, snön, sällskapet, naturen och adrenalinet gjorde upplevelsen perfekt och inte ens den “battle skiing” som väntade nere i dalen kunde påverka de stora smile som intagit våra ansikten.

PS: som lite nördkuriosa kan tilläggas att Kongo för ungefär 20 år sedan startade sin brantåkarkarriär just i La Grave. Då guidad av Anders Swensson.