Club Loca brantåkarblogg: På plats i solen

Jenny, Markus och Johan gillar att åka lift

Efter månader av förväntningar, planerande, prylshopping och en allmän längtan efter snö och ledighet är vi alltså på plats i Alpe d’Huez, Frankrike. Men hur gick resan och vad har hänt tills nu?

Genom vindrutan längs Vätterns strand

Orosmoment nummer ett gällde monterandet av takbox. Detta visade sig struligare än väntat men slutade lyckligt tack vare några goda idéer och en länsning av pappa-Lars förråd av tvättsvampar. Det andra orosmomentet var hur vi skulle få in allt, inklusive oss själva, i bilen. Det visade sig att packningen av bilen gick över all förväntan. Tro det eller ej men vi hade nästan lite plats över i bagaget. Så kunde en sydvästlig färd genom ett regnigt Sverige påbörjas.

Det tredje orosmomentet dök upp under bilresan till Göteborg efter att vi hört radiovarningar om stormvindar utanför västkusten just där vi skulle ut och åka färja. Även detta löste sig tack vare kompetenta fartygsingenjörer och (antagligen) nyktra besättningsmän. Orosmoment fyra gällde just sjöfylla och rykten om att färjan var en så kallad ”Finlandsfärja” där vår nattsömn skulle utmanas av Mojitos och schlager-dansgolv. Detta visade sig totalt fel och de tre överförfriskade tyska ungdomarna som vågade visa sig blev snabbt bortschasade från de allmänna utrymmena.

Efter 15 timmars bilkörning och med alla orosmoment utsuddade kom vi fram runt midnatt på lördagskvällen och möttes av en glad Johan på en imponerande balkong. Tyvärr var det väl endast och enbart balkongen som imponerade i lägenheten, eller råtthålet som den numera kallas efter att Kristin hittat ett par dammiga damtrosor under sin säng. Men man anpassar sig till det mesta och efter ett par vändor med dammsugaren och inhandlande av diverse rengöringsmedel ska vi nog trivas rätt bra de kommande veckorna.

Vädret då? Detta eviga bekymmer när man ska på skidsemester. Behövs inga långa utlägg här och bilderna talar sitt tydliga språk: S O L. Härligt såklart, men som ”alla” säkert förstår ger det en rätt besk eftersmak till afterskiölen, åtminstone om det är februari och vi satsat allt vi äger och har (smärre överdrift) på att hitta puder i alperna. Men vi har gott om tid på oss och alla tillgängliga tummar kramas hårt för att solen ska gå i moln och snön börja falla.

Jenny bränner snö i kapp med solen

Lunch som man vill ha det varje dag

Och skidåkning, sysslar vi med sånt? Jodå, inte för att vi hänger på låset på morgnarna för att köra blåis men när solen gjort sitt och sydsluttningarna blivit lagom slaskiga kör vi så länge benen orkar. Vi gör vårt bästa för att lära känna området och hitta rolig åkning. Det visade sig snabbt att det finns riktigt gott om extremt lättillgänglig offpist med både bra fallhöjd och varierad terräng. Idag letade vi t ex potentiell skogsåkning och man kan säga att vi fann det vi sökte. Synd bara att snölagret i skogen inte ens räckte till att koka lunch-te på. Men på högre höjd finns det mer snö även om förhållanden varierar från gå-på-topptur-i-maj-slask till den-här-snön-hade-funkat-bättre-som-byggmaterial-i-miljonprogrammet-hårt på 3-4 hotdogsvängar.